I fredags sa jag lite slarvigt, vid fredagsfikat på jobbet, att jag inte tror på kärleken. Jag fick genast reaktioner, för så kan man väl inte säga, särskilt inte när någon vid bordet söker den. Jag nyanserade mig dock snabbt, men vet inte om jag gjorde mig riktigt förstådd. Jag borde nog ha sagt att jag inte tror på att kärleken överlever, att en man och en kvinna väljer att bosätta sig tillsammans och dela sin vardag i förhoppningen om att kärleken ska bli bestående.
För visst finns kärleken, den kärlek man kan känna till sina medmänniskor av båda kön.
I den anglosaxiska världen har man det lättare, man kan säga "I love you" till så många. I vårt land är det inte riktigt accepterat att säga "Jag älskar dig" till sin omgivning, även om jag själv inte sällan gör det. Dock brukar jag då förklara mig, och säga att jag menar på "ett anglosaxiskt sätt".
Mina barn är dock vana vid att få höra att jag älskar dem. De får höra det dagligen.
Kärleken finns, men förutom kärleken till barnen så är den ändlig. Precis som dansglädjen mellan två personer, så dör kärleken av att man spenderar för mycket tid tillsammans. Det är därför kärleken mellan vänner varar livet ut, man hinner liksom aldrig att förbruka kärleken...
Jag har anledning att återkomma till det här ämnet känner jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar