Cordelia fick mig att gråta igen...

Cordelia Edvardson, kolumnist på Svd fick mig återigen att fälla en tår på morgontåget.

I hennes senaste kolum Inga regler ger tröst vid barnets dödsbädd berättar honom om omständigheterna vid sin 11-årige son Daniels död. Hon gör det i anledning av den debatt som föranletts av häktandet av barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus för dråp.

Jag kommer att tänka på två saker, morfin och att förlora att barn.

Morfin
Jag har själv inte kommit i kontakt med morfin förutom att jag vid ett tillfälle fått det utskrivet i form av hostmedicinen Cocillana-etyfin när jag hade en allvarlig rethosta och höll på att hosta sönder mina luftvägar. Efter att ha intagit medicinen kunde jag nästan inte hosta alls...

Morfin är också en av de viktigast läkemedlen vi hade vid mitt kompani. Under lång tid har morfinet varit "soldatens bäste vän" pga av dess smärtstillande och lugnande förmåga... Alla våra sjukvårdsmän kunde ge morfin.

Morfin var även det som kunde ge min mor lindring under hennes sista tid. Ofta vet man nog inte vad som i slutänden dödar, morfinet eller sjukdomen.


Att förlora ett barn
Ingen som inte gjort det själv kan sätta sig in i hur det skulle vara. Man kanske kan få några föraningar om hur det skulle kunna kännas när man själv är förälder, jag vet inte. Jag har svårt att tänka mig att någon tröst skulle kunna finnas att få, kanske för korta stunder.

Jag har några bekanta som förlorade sitt enda barn vid 21 års ålder, för snart 30 år sedan. Jag har svårt att förstå hur de kunde gå vidare i livet, men vad har man för val?

En dag när jag kom hem så möttes jag i köket av min rödgråtna mor som berättade att Marja frontalkrockat med sin bil och dödats (på en plats som jag precis hade passerat med min moped). Jag var 15 år då och livet skulle aldrig mer bli sig likt i byn...

Hon var sex år äldre än mig, var ofta hos oss när hon var ett barn och jag tyckte mycket om henne. För ett tag sedan så googlade jag på henne, men fick ingen träff. En sorgsen känsla kom över mig. På något sätt så varken finns man, eller har funnits, om man inte återfinns på internet. Så nu lägger jag själv in henne:

Du är saknad Marja Palm !

Den här musiken gillade hon:

Ted Gärdestad - "Eiffeltornet"