I filmen "Shall we dance" finns det en scen där följande konversation utspelas mellan hustrun till den manlige huvudrollsinnehavaren och den privatdetektiv hon hyrt.
All these promises that we make and we break. Why is it, do you think, that people get married?
- Passion.
- No.
That's interesting. Because I would've taken you for a romantic. Why, then?
Because we need a witness to our lives. There's a billion people on the planet. I mean, what does any one life really mean? But in a marriage, you're promising to care about everything - the good things, the bad things, the terrible things, the mundane things... All of it. All the time, every day. You're saying, "Your life will not go unnoticed, because I will notice it. "Your life will not go unwitnessed, because I will be your witness."
Jag undrar om hon verkligen har rätt. Jag tror inte att det är därför de flesta av oss gifter sig. I vart fall inte medvetet.
Dock är det hon beskriver en av de två saker jag saknar från mitt eget äktenskap. Det vill säga någon att ha en gemensam historia med. Någon man kan säga "Kommer Du ihåg när....?" och sedan skratta, eller vara nostalgisk med. När ett äktenskap upplöses, då förtas man från en stor del av det gemensamma historieminnet. Det är något jag saknar, någon att minnas de där åren med.
Det andra jag saknar från mitt äktenskap har egentligen inte med äktenskapet att göra utan med barnen. Jag har ingen att dela "de där små detaljerna" i mina barns liv med. De där detaljerna som bara kan framstå som fantastiska för den andra föräldern...
Det är allt... allt jag saknar från mitt äktenskap, så här i backspegeln...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar