 |
| (Evelina och Daniel strumplästfoxar hemma hos mig) |
Det är först när man slutar anstränga sig som man verkligen ser vilka kunskaper och erfarenheter man har.
Känslan... i dansen... kommer inte från stora rörelser, ruskningar, skakningar, gnuss eller närhet.
Den kommer från lyhördheten, hänsynen och närvaron.
Med en riktigt god följerska behöver man inte flytta sig mer än några få meter under en hel dans. Med henne är t.o.m. dansutrymmet på Lundegård stort som ett salsgolv. Det fick jag uppleva med en okänd "dam" på Öland i år... jag vet inte var hon kom från, och jag vet inte om jag skulle känna igen henne igen...
Ur en intervju i svd med Lisa Nilsson:
I början försökte
jag fylla låtarna med känsla, men
fyllde dem egentligen bara med
mer ljud. Det kommer med livserfarenhet,
det är inget som går att
tänka ut, men plötsligt fäster
känslan i en. Som när jag har haft
en kris, varit skitledsen, men ändå
varit tvungen att gå upp på scen,
och fått sänka ribban enormt –
sjunga litet och svagt, bara det
nödvändigaste. Och sedan insett
att det blev den mest fantastiska
konsert jag har gjort.
2 kommentarer:
Vad använder du för objektiv när du fotar dans (tjusiga bilder btw)? Jag försökte igår på Lundegård med min Nikon med kitobjektiv och det gick inte direkt helt lysande. Tydligen inte alls tillräckligt ljusstarkt. :-(
Tack!
Du har rätt. Du måste ha en stor bländare för att det ska fungera hyfsat typ 1.4 eller 1.8. Är det riktigt ljust kan det räcka med 2.8
Själv har jag en fast 50mm 1.4
Skicka en kommentar