"Ett mål och en riktning – det är det vi behöver. Oavsett om vi är små eller stora, på väg in i livet eller ut ur det."Visst är det så, utan någon att sträva mot blir vi sittande på samma ställe hela livet.
"Det är naturligtvis ingen riktig busshållplats, förtydligar hon som berättar historien – och sommarjobbar på ett äldreboende där man insett vad några bänkar betyder. För det är så här: På hennes avdelning finns de äldsta, de som bara glimtvis vet var de befinner sig och resten av tiden vandrar runt, runt i korridorerna. Från de vaknar tills de går och lägger sig. Med undantag av de där stunderna när de dricker en kopp kaffe, darrar i sig lite dillkött eller ser en stund på tv. Annars är de på ständig vandring – utan mål.
Fast inte längre. För nu har någon klok avdelningsansvarig placerat ut en låtsasbusshållplats i en av korridorerna och plötsligt har alla planlösa irrfärder fått en mening. De gamla är, förstås, på väg hem till sina hus och lägenheter. Redan när de sätter sina otåliga fötter på golvet i gryningen vet de vart de ska ta vägen. De ska ta bussen. Och sen sitter de där och väntar och snart kommer någon annan att dela väntan med. Under tiden kan de prata lite med varandra. För att sedan, gemensamt, ge upp hoppet – men trösta sig med att om de går en sväng så kommer nog bussen. De måste helt enkelt ha missat förra turen."
Jag skulle dock hellre kalla det Mål och medel. Med medel menar jag resuser. Egna resurser, min kropp och min hjärna, och fysiska resurser pengar och transportmedel (i vid mening).
T.ex. en buss, eller i vart fall en busshållplats för att hålla drömmen vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar