"Liknande åsikt har signaturen Strix94: ”Nästan allt är en mänsklig rättighet – utom en trygg och stabil barndom. Ty en sådan inkräktar på de narcissistiska föräldrarnas ’behov’ av omväxling och ansvarslöshet.”
Flera berättar om sina egna erfarenheter, som signaturen Lisa: ”Hade nog önskat att mina föräldrar skilt sig, men det gick ju inte för sig i en liten håla under 70-talet. De är fortfarande gifta och lika olyckliga som alltid. Det är inte kul att höra sina pensionerade föräldrar ständigt gräla, ständigt nedvärdera varandra och ringa och kräva att vi barn tar någons sida ...”
Peter Bergenwall skriver att ”det största problemet vid skilsmässor är inte skilsmässan i sig, utan att föräldrarna/parterna ofta har svårt att hålla sams och undgå att prata nedlåtande”."
Själv har jag inte kunnat sätta ner foten riktigt. Så här i efterhand tycker jag att barnen klarade av skilsmässan väsentligt bättre än vad jag befarade att de skulle göra, och delsatt de nu, fem-sex år efteråt, är mer märkta av separationen än vad jag, glad över hur bra de hanterade saken, trodde att de skulle bli.
dels
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar