Lyssnade på ett program i P1 om hemlängtan. Invandrares längtan efter sitt hemland och utlandssvenskars hemlängtan till Sverige. Problemet var dock att när besökte det land de längtade efter så kändes det ändå så tomt inombords. Det land de längtade efter fanns inte längre, eller hade aldrig funnits.
Sådan längtan påverkar oss alla alltför mycket. Vi längtar efter fina stunder i vår barndom, efter platser vi varit och efter framtida liv eller partners. När vi sedan återvänder eller vi finner det vi sökt, så finner vi något annat. Något vi försöker forma med projektioner. Ibland förstärkt med alkohol.
Är det verkligen värt det? Att gråta över det som aldrig funnits. Jag tycker inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar