lördag 23 juni 2012

Under skenet av sommarnattens första leende...

Ett citat ur en av mina favoritfilmer. Ingmar Bergmans "sommarnattens leende" från 1955. Det är en komedi, men en allvarlig och insiktsfull sådan. Det är en film man bör se med jämna mellanrum. Förstår man inte budskapet, så har man inte lärt sig tillräckligt mycket om livet än...

- De unga älskande finns bara i ett fåtal på jorden. Ja, man kan nästan räkna dom. Kärleken har drabbat dom som en gåva, och ett straff. 
- och vi andra? 
- Vi andra? ha ha ha!  
- Vad blir det med oss? 
- Vi åkallar kärleken, ropar på den, ber om den, skriker efter den, försöker att efterlika den, tror att vi äger den, ljuger om den... 
- Men vi har den inte? 
- Nej min sockerstrut, de älskandes kärlek är oss förmenad. Vi har inte gåvan. 
- Och inte straffet. 
- Och inte straffet.







onsdag 20 juni 2012

"Jag kan inte förlåta livet"




"Jag kan inte det..." 

"Jag åker ut till kyrkogården och ställer mig där och skriker rakt ut, och är så djävla arg!"




För en tid sedan var jag på väg till dans utanför Sundsvall. På radion började en dokumentär som jag valde att lyssna på. Den handlar om Anna 6 år och hennes sista tid i livet. Vi får följa Anna och främst hennes föräldrar genom en rad intervjuer. Jag var tvungen att stanna i bilen en stund när jag kom fram innan jag gick in, bara för att hämta mig och torka tårarna.

Inte minst Annas pappa plågades något alldeles enormt av hans oförmåga att skydda sin dotter från att dö i cancer. Citaten ovan är hans.

Jag hoppas att familjen mår bättre idag, men jag är ganska övertygad om att livet aldrig kommer att få hans förlåtelse, även om det var livet som gav honom hans dotter en gång.

Så här skrev aftonbladets kolumnist Monica Gunne:
"Jag vet inte om jag är ­ensam om det här, men är det ­inte som om Anna får ett slags liv i sina föräldrars röster, i deras sätt att berätt­a. I sättet som ­deras röster samlar ihop sig, hackar,­ tar fart, famlar, ­ramlar ihop och spricker, hur ­deras röster spricker som glas. Och hur rösterna sedan ­repar sig, tar ny sats, snubblar igen, snörvlar, tjocknar och hur rösterna sedan lyfter som en drake och berättar om en svindlande mix ­av glädje, tillit, stolthet, lycka, sorg, ­raseri och … skuld. ­Annas pappa: ”Jag kände ­sådana otroliga skamkänslor för att jag inte kunde göra ­Anna glad. Min uppgift är att skydda min familj­ och det kändes som ett svek. Man är dålig helt enkelt. Man kan inte tillföra ett skit. Jag har inget att ­tillföra, jag kan ­inte ens göra henne glad. Jag ­sviker.”"
Jag har sparat programmet som mp3 för att kunna lyssna på det med jämna mellanrum. För det Anna kan ge mig, och alla andra föräldrar, är en förmåga att bättre ta tillvara på den tid vi har tillsammans. På det sättet har hon gjort stor skillnad, för många.

Programmet är knappt 50 minuter. Gör dig själv en tjänst och lyssna på det. Du kommer att vara en väsentligt bättre förälder när du lyssnat färdigt.

Programmet finner Du här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=909&artikel=5121349



En hjälp på vägen, för den som tvingas stanna kvar i livet...


Joey + Rorys nya video.

Ett allvarligt ämne, skrivet av en som varit med. För jag känner så väl igen mig...

Sorgen är starkast i gryningen...

JOEY+RORY - "When I'm Gone"


söndag 17 juni 2012

Och av oss fick de lära sig det svenska ordet för "Hoe"...

Gjorde en sju timmars bilfärd söderut på kortast möjliga varsel igår. För att se denna duo från USA.

Några riktigt fina bilder fick jag också...

Joey + Rory






fredag 1 juni 2012

Tänk om Du följer, och jag för...


Länge sedan jag spelade den här nu.

Den ständigt aktuella låten om de "förbjudna", men så vanliga känslorna, som så nära gränsar till vänskapen.

Fredrik Swahn - "Bara för en Dag"