Barnlösa kvinnor
Inte sällan är det föräldrar med barn på det tåget. Kanske barnlediga inflyttade stockholmare som ska hem och hälsa på farmor eller morfar i Norrland. Snett mitt emot mig satt det en ung mor med sina två sovande barn. En liten son på ca 3 år sovandes i famnen och en nyfödd som låg och sov i sin bärväska. Det var något fridfull över henne...
Jag kom att tänka på hennes motsats, "o-mödrar" eller "ickemammor". Jag har svårt för sådana. Kvinnor som ännu inte har fött barn har något jagat över sig. Det är som om de söker något de inte kan ta på, något de ännu inte kan definiera. De har alla möjligheter i världen, men riktigt lyckliga är de inte. Det är lättare att bli lycklig om ens tillvaro är begränsad...
Jag har en vän som jobbar inom äldrevården. Hon påstår att det är de barnlösa som blir "bittra surkärringar" på sin ålders höst...
Hoppas att ingen tar illa vid sig, jag generaliserar, jag vet, jag brukar göra det, det blir lättare att se den röda tråden i livet då...
Skönhet
Jag reagerar på hur vackra alla människor i kupén är, alla på sitt sätt. Jag har lätt för att se skönhet hos människor. Det började redan när jag målade i olja, och har förstärkts nu när jag återupptagit fotograferingen. Så många vackra bilder som gick min kamera förbi där idag...
(Gammal hobby, tre oljor och en akvarell. Fast visst gjorde jag dom delvis för att impa på tjejer)
7 kommentarer:
Hej,
jag hoppas att ingen tar illa vid sig skriver du. Tyvärr gör man det som barnlös som genomgått 7 ivf utan resultat. Det är inte alltid det är självvalt att vara barnlös.
Tråkigt att du ser så på oss barnlösa kvinnor...
Själv skulle jag ge vad som helst, vilket jag i princip redan gjort, för att få bära ett barn. Var och en har rätt till sin egen åsikt, men som sagt, jag tog väldigt illa vid mig och jag vill att du ska vara medveten om det...
Kram Maria
Alla bär vi människor på olika upplevelser. Jag har funnit att, eller tycker mig finna att, några av dessa erfarenheter som delas av oss människor på något sätt också utvecklar och förenar oss.
Bland dessa upplevelser finns att få möjligheten att få se sitt barn växa upp. En annan är att förlora en nära anhörig. De som inte upplevt dessa, och andra liknande upplevelser, tycker jag mig kunna ganska snart känna igen. På något sätt talar man inte samma språk, man har inte samma referensramar helt enkelt.
Jag står fast vid vad jag sagt, jag har svårt att kommunicera fullt ut med kvinnor som saknar barn, vi talar helt enkelt inte samma språk.
Jag kritiserar inte ofrivilligt barnlösa kvinnor för att de inte delar min erfarenhet.
Jag tar mig dock ibland friheten att, för frivilligt barnlösa kvinnor, att uttrycka min åsikt att de tagit ett, enligt min mening, beslut på felaktiga grunder. Bl.a. när de säger sig inte vilja ha barn förrän de funnit en man att dela detta med...
Intressant, det där med bitterheten.
Bitter blir man ofta när drömmar inte infrias, när verkligheten inte överträffar förväntningarna.
Man vill något i livet, men hindras.
Ibland är det just ett barn som hindrar en från att göra allt det roliga man tänkt sig. I andra fall är det just saknaden av ett barn som hindrar en från att få det liv man vill ha.
Jag tror man riskerar att blir bitter i båda fallen.
Själv är jag en barnlös 32-åring. Frivilligt eller ofrivilligt? Nja, jag har aldrig längtat efter barn. Kan inte se mig själv som mamma. Det finns så mycket jag vill göra! Jag vill dansa, resa, plugga, jobba som reseledare i Spanien, kanske tågluffa....
Framför allt vill jag bara tänka på mig. En dag kanske jag också börjar längta efter barn. Eller också gör jag aldrig det. Kanske dör jag mitt i en spinn ;) Lycklig över att "där satt den!" ;) ;)
Jag förstår vad du menar och håller med dig Sven....
Som mamma har man ju också upplevt så mycket mer än om man inte haft barn.
Blir man inte vis av erfarenhet ?
Anonym skrev om bitterhet. Jag tror inte att man kan bli bitter av att vara tvungen att försaka något till förmån för sina barn.
De växer ju upp så fort !
De är ju en såå stor källa till glädje varje dag !
Kramar och skratt kan inte göra en bitter, bara ältande och ensamhet...
/Ingela
ps. Hoppas du får en underbar danshelg...ds.
Det finns så mycket i livet man kan bli bitter av så att just barnlösa kvinnor är de som riskerar mest att bli bittra surkärringar på ålderns höst, låter som en mindre genomtänkt analys och verkar mer grunda sig på eget tyckande utifrån egna preferanser.
Det finns nog lika många bittra människor med barn men jag väntar gärna på forskningen kring ämnet för svar.
En barnlös kan ju ha fyllt sitt liv med så mycket annat, berikat sitt liv på många sätt - om du vill se det som kompensation för avsaknaden av barn så är det din tolkning snarare än kanske dennas människas val.
Jag tolkar din blogg såsom dina egna tankar och värderingar och det är helt okey för mig , men när du väljer att plocka enstaka meningar ur bloggen och göra det till påståenden, väljer du också att riskera såra andra - vilket du bevisligen har gjort och bevisligen inte bryr dig om heller när man läser tråden på Dansmaffian.
/ Man med två barn
Det är skillnad på att "orsaka" och att vara "klandervärd".
Jag har ett sätt att vara med mina barn, t.ex. i skidbacken och på McDonalds, som säkert skulle få många ofrivilligt barnlösa att påminnas om sin sorg. Något Du säkert själv kan orsaka när Du är med dina barn på offentliga platser. Jag har dock svårt att se att vi skulle vara klandervärda för det.
Jag har också förlorat barn, något som jag då och då påminns om i tillvaron, det är en sorg som aldrig går över, men jag klandrar inte min omgivning för att jag blir påmind om det.
Verkar jag "jagad"? :)
/Blivande bitterfittan Heléne :P
Skicka en kommentar