Karin Thunberg om dans...

Lägger in ett gammalt blogginlägg från Dansmaffian som jag gjorde en augustikväll 2008...

- - -

"Karin Thunberg är kolumnist i Svenska Dagbladet. Jag har under många år uppskattat hennes ord, och i sommar läser jag hennes bok " Mellan köksfönstret och evigheten, Om kärlek, vänskap och arbete"

Idag passerade jag ett avsnitt som beskrev hennes förhållande till dansen, ett avsnitt som jag citerat nedan...

” Det finns många gånger när vänliga läkare har frågat om jag behövt en burk med lugnande medel. Bara ifall att. Över det värsta. Som när mamma dog. Eller när jag skilde mig första gången.

Envist har jag avböjt alla försök till konstlat lugn. Nej, tack, jag vill inte droga ner mig, inte luras till lättnad på artificiell väg. Hellre cyklar jag – eller dansar.

- - - [jag hoppar över hennes beskrivning av cyklingen]

Andra nätter dansade jag, svettlycklig.

Kanske ligger det i generna, denna kärlek till vanlig pardans. Kanske finns det en speciell dans-gen hos oss som växte upp på landet och inte hade så många andra nöjen än att åka iväg till en dansbana för att träffa jämnåriga och känna en fläkt av romantik och äventyr.

Jag har mött framstående politiker som vid närmare eftertanke inte alls gick in i sitt parti av ideologiska skäl eller för att de ville förändra världen. Först och främst ville de dansa. I ungdomsförbunden fanns likasinnade och på lördagskvällarna ordnade man dans längs ensliga vägar och ödsliga smågator.

Mina morföräldrar möttes första gången när han bjöd upp henne på ett julkalas.

- Tänk, berättade mormor med lysande ögon när hon varit änka i många år. Tänk att det var just mig som han gick fram till. När det fanns så många andra söta flickor i rummet. Flickor som kom från mycket finare familjer.

Mina föräldrar möttes på en midsommardans. Där vaknade deras förälskelse.

Själv har jag dansat mig till både kärlek och vänskap. Men mest har jag dansat mig till livslust, livskraft.

Pappas fötter. Köket i huset vid havet. Det är 50-tal och i fönstret står radion och spelar Två solröda segel och pappa dansar ut med mig, tvärs över golvet. Jag står på hans fötter, det är lättast att börja så.

- Känn rytmen, tös, uppmanar pappa och jag blundar och vet inte var rytmen finns, jag vet inte ens vad ordet betyder. Men när pappa lyfter sina fötter följer min kropp med och jag känner att det stämmer, att så här ska stegen vara. Det är nog detta som kallas rytm.

Två steg och ihop. Två steg och ihop.

En flicka dansade med sin pappa och ingen av dem visste att där, under kökstakets lysrör, dansade de in en livslång glädje i hennes ben och kropp.

Man måste inte sväva ut i famnen på den man känner och älskar. Dansens gjädje går att dela med så många flera. För några minuter kan vi förenas i musiken och smälta samman till en enda kropp. Även om vi inte vet namnen på varandra och aldrig mer kommer att träffas.

Finns ingen partner kan man dansa med sig själv eller utnyttja det som finns till hands där hemma.

En någorlunda medgörlig katt, en sopkvast – eller ett mycket litet barn.

Jag kommer alltid att minnas att jag dansade men min pappa men jag kan inte minnas att min mamma och han någonsin dansade.

Ändå tror jag att de kastade undan köksmattan och tog sig en svängom när vi barn hade somnat.
Nog måste det ha varit så.”

Jag tror att jag ska ta med mina barn på dans lite oftare... "