måndag 23 mars 2009

Det går inte att lura barn...

... inte små barn i alla fall.

Sam Sundberg (kolumnist på Svd) skriver om sin dotter Edit.


"Men när jag sitter vid datorn gråter Edit. Hon
köper inte mina försäkringar att internet är ”på riktigt”, att Facebook är
”socialt” eller att dataspel är ett interaktivt medium där jag är ”delaktig i
formandet av upplevelsen”.

Om min dotter får välja dansar vi vilt till Jenny
Wilsons nya, hela tiden, snubblande över babygym, sjungande påhittade texter. Då
lyser hennes svarta, tandlösa flin upp lägenheten. Och när hon ylar med, svagt
men extatiskt, får jag en krypande känsla av att alla dessa teknikfientliga
stofiler som jag genom åren viftat undan kanske har…nej, inte rätt. Herregud.
Men en poäng."



Visst är det så!

Barn behöver inte den "kvalitetstid" vi tycker att vi ger dem efter att ha ägnat hela dagen åt annat än att vara med dem...

Något jag inte gillar att höra är alla föräldrar som pratar om hur de försöker att skapa "tid till sig själv"...

Bahh! Tid till sig själv kommer vi att få i överflöd när barnen inte längre vill vara med oss. Den tiden kommer fortare än man kan tro...

Barn vill ha kvantitetstid!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kvantitetstid? Säger vem? Fadern som har brist på ork och vilja att hitta på saker med barnen och faller tillbaka på att du ändå finns i "närheten". Föräldrar som sätts i en situation där varannan helg endast blir möjlig, då får kvalitetstiden bli i första rum. Är inte kärleken prio ett? Oavsett kvantitet eller kvalitet? Kärlek.. Det lärde du mig en gång i tiden. Bara kärleken finns, så blir allt bra? Tar du tillbaka min pelare nu?

Sven sa...

"Säger vem? " Säger bl.a. Jag.

Det är inte alltid man har lyxen att kunna välja omfattningen av sitt umgänge. Men när valet finns så menar jag "kvantitet" bör gå före "kvalitet". För ett barn värdesätter inte i längden att man hittar på de "kuligaste sakerna" och flänger runt på Gröna Lund, Liseberg och Skara sommarland. De uppskattar först och främst att föräldrarna är närvarande. Och då talar jag inte bara om fysiskt, utan även om psykiskt närvarande.

Visst är kärleken viktigast här i livet. Men kom ihåg vad jag citerade nedan

"Varje bekantskap, varje vän, varje människa, som har en plats i ens hjärta
Det är den tid som man tillbringar tillsammans med dem, som verkligen betyder någonting.
Allt annat är likgiltigt..."

Det spelar ingen roll hur mycket Du älskar någon på avstånd. Det är kärleken Du visar när Ni är tillsammans, och genom att vara tillsammans, som räknas...