En dikt

En dikt av "Sofia" som jag lånat på hennes blogg Mitt liv som jag

Det var länge sedan jag hittade en så duktig diktare, poet, tänkare...

Ensamheten

Jag mötte en man en gång.
Jag kastade mig handlöst i hans armar och
viskade försiktigt i hans öra, någonting som kunde liknas vid en sång;

"Jag behöver din famn att gömma mig i.
Ensamheten är mig hack i häl och ensam är inte vad jag vill bli."

Hans gröna ögon gnistrade när han tog mig i armen och sprang iväg.
vi sprang så fort våra ben oss bar.
Och inte en tanke ägnade jag frågan;
"Jag undrar vart våra steg oss egentligen tar?"

Jag frågade honom försiktigt;

"Vill du ge mig lite av din värme, då min inte räcker till?
Jag vet inte om vi borde, men att ha dig vid min sida är det enda jag vill."

Vi snubblade in till mig och jag hörde ensamhetens flåsande andetag utanför min dörr.
Jag log och sa tyst för mig själv;
"Försvinn du ensamhet, han är inte som de ifrån förr."

Svettig och nöjd somnade jag med huvudet mot hans bröst.
Kände hans lugna hjärtslag mot mitt öra,
kände mig älskad, fann min tröst.

När jag vaknade stod han där påklädd vid sängens kant.
Han sa; "Det var trevligt men jag lämnar dig nu..."
Och där kastade han mitt hjärta.
Och jag tror inte att han såg att jag kastade mig efter det
utför klippans kant.
Nä, jag tror inte att han såg när jag föll.
Han gav mig inte ens blick.
Han bara vände sig om, tog sin jacka och... gick.

Han lämnade dörren öppen och ensamheten slank in.
Den öppnade sitt stora gap och svalde mig hel.
Det sista jag minns att jag hörde var ett triumferande;
"Nu är du min!"