Något ur epilogen i Bob Hanssons bok, "Kärlek, Hur fan gör man? (Frågar dom som vet) "
"... den tvåsamhet vi så många
gånger sett på bild och så många gånger försökt leva upp till. För även om vi vet bättre är det ju så att vi inte kan låta bli att blåsa upp den där romantiska vackra förälskelsen, gång på gång tänka: JAG HAR TRÄFFAT DEN RÄTTE! Och gång på gång glömma bort att den rätte aldrig kan vara den andre, att den rätte är en uppfinning hämtad ur gamla barnsagor. Och när denna saga brister, förväxlar vi det så lätt, har grumliga ögon, och är ibland så idiotiska, att vi tror att det inte är illusionen om den rätte som brustit, men kärleken. Och så letar vi vidare."
"Att leva nära en annan människa är att leva nära
sin egen skugga, sin egen brist.
Att bli påmind om sina brister, inte bara hos sin psykolog utan helt plötsligt vid sitt frukostbord ... är ingen önskedröm. Ingen dröm överhuvudtaget, bara den där jävla vanliga verkligheten som vi är födda till att bära eller duka under av."
1 kommentar:
Så rätt...........
Så svårt..........
Så befriande......
Se in i den andre å se sin skuggbild.
Skicka en kommentar