Och på ett ögonblick så blev mina bilder ovärderliga...

Om det jag hör är sant så blir jag bara stum...

Det verkar som om Anna inte längre finns bland oss. Anna som var ett av mina dansspöken. En flicka man inte kände sig värdig att dansa med för att hon var så fantastiskt bra. Men egentligen var det bara dumheter att tänka så, för visst ville hon dansa med mig - och jag med henne.

Dansen gör något särskilt med oss. Särskilt den foxtrot som ibland dansas i norra hälsingland och i medelpad. Det är en dans utan egen balans, där föraren och följaren tillsammans skapar en balans som är starkare och tryggare än att dansa ensam. Den förmedlar en känsla av att vara ett perfekt stridspar i livet, något vi alla söker i våra relationer, men sällan lyckas finna. Den skapar ett band till en främmande människa som är svårt att bryta. Jag brukar säga att "inte sällan kan man få mer nettokärlek i en enda dans än i ett långt förhållande". Anna var en sådan danspartner, en av få...

Hon hade en speciell blick, en sådan där blick av glädje, som bjöd mig in, ända in i själen.

Jag lärde aldrig känna henne egentligen, men jag är övertygad om att hon hade mycket att ge, och idag ångrar jag verkligen att jag inte tog mig tid att tala med henne mer.

Tack Anna för att jag fått förmånen att dansa med dig, och att fotografera dig på dansgolvet, ett ställe jag tror att Du älskade att vistas på.

(Bilder från folkets hus i Söderhamn och i Iggesund.)


För Anna vill jag spela en av de vackraste melodier jag vet. "If heaven" med Andy Griggs, som han skrev för att hedra sin döde bror.

För du Anna, "om himlen var en dans, så var den en dans med dig, hemma i hälsingland"   <3