Matthias: It it each man's quest to find out who he truly is but the answer to that lies in the present, not in the past. As it is for all of us.
Doug Quaid: But the past tells us who we've become.
Matthias: The past is a construct of the mind. It blinds us. It fools us into believing it. But the heart wants to live in the present. Look there. You'll find your answer.
Beskrivet av någon som inte är det, och aldrig kommer att bli det. För han är på väg att dö.
Trots detta, eller på grund av detta, så beskriver han det så bra...
Ett citat från bloggen i kroppen min. En blogg man inte kan läsa utan att fälla tårar...
"En dag hämtar jag Mårten i skolan [hans brorson]. Vi åker till strutsarna. Han konstaterar att de har dinosauriefötter. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Sedan fikar vi på kaféet vid vattnet och spanar efter pirater, men vi hittar inga. Efter en stund vill han titta på Jockes grav, så vi åker dit. Sträck av gäss flyger över oss. Det börjar skymma. Mörkret känns friskt.
Vi åker hem, går ut med hunden och av några boende i byn misstas vi i skogen för vargar. Mårten ser nöjd ut.
Några timmar senare kryper han ner under en filt, bredvid mig i soffan. Vi kikar på brasan i den öppna spisen. Jag håller i en av hans små händer. Håller om hans huvud. Känner hans tunga andetag. Hans doft. Inser att detta är ett av de finaste ögonblicken i hela mitt liv. Och jag inser att detta är det närmaste ett eget faderskap som jag någonsin kommer att komma. Jag gör allt jag kan för att inte börja gråta. Vill inte förstöra stunden. Vill inte göra honom orolig. Han lyfter sitt huvud mot mig. Ser mina försiktiga tårar. Ger mig en blick som säger att han vet.
När han har somnat för natten bryter jag ihop i min broders famn. Innan kvällen är slut har jag gråtit mer än vad jag gjort under hela året.
Utmattningen.
Det är strövtåg som dessa som jag kommer att lämna. Det är från detta som jag dör. Och det sker i ett utdraget nu.
Idag har jag fyllt vedspisens ugnsutrymmen med stortegel. Detta för att den ska lagra värmen längre när man eldar i den. Det finns måttbeställd sten att köpa har jag sett, men det verkar inte prisvärt när man kan göra på detta sätt också...
Det är 20 år sedan den här hösten som jag renoverade fönsterbågarna på salen. Längst ner på bågarna har färgen helt försvunnit. Uppenbarligen är de mest utsatta där. Det kan också bero på att jag verkligen mättade färgen med halvolja en gång i tiden. Jag doppade de i ett bad av halvolja.
Fönstren är som Ni ser spårfalsade vilket verkar öka deras livslängd och underlättar underhållet. Av den orsaken är även mina nya fönster spårfalsade.
Träet är det inget fel på, så bågarna är nu infettade med halvolja och bättrade med det sista av den krooxidgröna färgen (från Uula) som jag en gång målade bågarna med. Linoljefärg verkar hålla hur länge som helst på burk. I det här fallet i minst 20 år.
När jag målar strävar jag efter att måla så tunt som möjligt. Orsaken till det är att jag gissar mig till att ju tjockare färgen är desto större är risken för att trät ska angripas av röta. Färgen är ju trots allt bara ett solskydd och en kosmetika.
Det fanns svartmögel på bågarna. Faktiskt mest på glasrutorna...
(halvolja är en blandning av 50% linolja och 50% balsamterpentin)
Sådär. Då var nästan alla nya fönster på plats. Fönsterfoder har vi ordnat preliminärt. De får göras i ordning i samband med att fasaden byts/gås igenom om något/några år...
Jag har funderat mycket på om jag ska måla mittposten i samma färg som fönsterbågarna eller inte, och nu har jag gjort ett fullskaletest. Det lutar starkt mot att jag gör det. En mittpost i avvikande färg gör upplevelsen av fönstren förvirrad och plottrig...
Men visst är det trist med människor utan livserfarenhet?
Jag brukade säga att det finns två saker som är kvalitetsdanande hos en person. Att bli förälder (och inse vidden av det) och att förlora någon som står en nära. Människor som inte gått igenom detta är på något sätt så verklighetsfrämmande. De lever i en drömvärld (inte alltd en vacker dröm heller).
Det har förvånat mig att så många av mina vänner letar en partner som saknar barn, och ratar dom som har. Men de blir förhoppningsvis visare med åren (sa han ironiskt)
För oss som bor på en släktgård där skogen i generationer varit grunden för vår tillvaro så ter sig synen på skogen och tidsperspektivet så annorlunda. Den gamla tesen "Vi har inte ärvt jorden av våra föräldrar, vi har lånat den av våra barn" är så verklig för oss.
Här kommer en sång som beskriver en del av vårt perspektiv på tillvaron.
Jag läser Karin Thunbergs kolumn i SvD om Marie Kröyer. Hon som sökte "Det vidunderliga", den kärlek som var livets mål och mening och värd det högsta pris. Istället blev hon lämnad, sviken och fick kämpa för sina barn.
Jag har sagt det förr, och säger det igen. Kvinnor söker efter kärleken, men letar så ofta efter den på fel plats, hos en MAN. Men vem kan klandra dem egentligen.
Det är lätt att tro att det man åtrår ska vara vägen till lycka och kärlek...
Det är sällan jag reagerar på kvinnokläder. Oftast är de inte särskilt tilltalande. Men denna gång hajjade jag till. Den kvinna som kommer klädd så här har väldigt många + i kanten redan innan hon öppnat munnen.
Mormor "Mor Anna" på Sprottorp, Slöinge, blev 101 år.
Hon satt och vävde sin sista dag i livet.
Alla hon kände var döda.
Hennes begravning var en tillställning fylld av glädje. Efteråt var det middag i Falkenberg. Det skulle bjudas ordentligt, hade hon sagt. Grisahals, sås och potatis.
Hon tyckte dock att det var jobbigt att överleva två av sina barn. Det ska ingen behöva uppleva...
Jag tror att det var i "Meny i P1" som jag fick tipset. Ett antal kockar fick nämna sina favoritredskap i köket. Någon nämnde ballongvisp och någon sa rivjärn. Men inte vilket rivjärn som helst utan Microplane måste det vara. Så i somras, på semestern i Kungsbacka, köpte jag mitt första. Det är verkligen bra, skarpt som satan, inte minst bra till parmesanosten.
Paul Chappell, f.d. yrkesofficer, som skrivit boken "Peaceful Revolution" har fått mig att inse att orsaken till att människor är beredda att dö i krig är deras förmåga att känna kärlek och empati.
Människors första instinkt när de utsätts för fara är att fly. Men hur får man då soldater att slåss? Genom hat? Nej, människor är inte beredd att dö av hat. Man är dock beredd att dö för att skydda sina nära och kära. Så kan man få människor att tro, eller inse, att deras närmaste är utsatta för fara så är man beredd att gå i strid för att eliminera den faran.
"- Hon är mitt allt! (Crixus) - Hon är en kvinna. En ljuvlig varelse i sina bästa stunder. De styrs av sina lustar, okända för de män som litar på dem. (Oenomaus)"
Ett samtal mellan en förälskad man och en livserfaren man...
När den är som bäst, kärleken, så är den så...
Den enda reservationen jag har är att sångerskan verkar vara lite "possessive".
Ensamrätt och exklusivitet är inget som främjar kärleken...