Annika Lantz nämnde i sitt program "Lantz i P1" att Svd skrivit om att kommunikation mellan partners i ett förhållande inte behöver vara av godo, eftersom de kan komma på att de inte tycker om varandra.
Det fick mig att tänka på mitt gamla inlägg "
Den statliga relationsmyndigheten".
Är det kanske läge att ompröva min åsikt om att kommunikation är av godo i ett förhållande?
Jag gick till källan, Svd. Där intervjuas Danska Sarah Holst Kjær som gjort en kulturanalys av parförhållanden i sin avhandling "Sådan er det at elske"
Hon säger i intervjun:
"3. Soffan är parförhållandets utvärderingscentral, står det i din avhandling. Hur då?
Soffan är ofta den plats där paren värderar om deras relation är tillräckligt lyckad eller är i behov av förbättring. I soffan beslutas det vilka åtgärder man måste utföra för att uppnå den perfekta relationen, ett mål man siktar mot. Man uppfostrar varandra för att utvecklas tillsammans. Om man tror på att kommunikation är vägen är det här den sker på ett djupare plan. Tyvärr visar undersökningar att mer prat ibland gör att man upptäcker att man inte tycker om varandra. Kommunikation är inte bara ett lyckomedel."
Hmmm... säger jag. Det var ju det jag tyckte att par borde ta reda på, dels om de tycker om varandra, och dels om de har förmåga att uppfylla varandras önskningar på sikt. Paren skulle sedan ta konsekvenserna av vad de kommit fram till, och fördjupa eller avsluta relationen.
Sarahs lösning, att inte diskutera saken, och därmed leva i illusionen av att "man nog är lycklig" är nog det som praktiseras i stor utsträckning i vårt samhälle. Så vill jag inte ha det, är jag olycklig så vill jag nog veta det, även om jag ändå väljer att stanna av andra skäl.
Varför? Nja.. jag vill inte en dag vakna upp och inse att jag hela tiden lurat mig själv, att min lyckliga relation var en bluff...
