Sorgen... den där känslan som man inte kan framkalla förrän allt redan är försent. Den fysiska känslan som får en att krypa ihop i fosterställning som ett barn. Reaktionen på att hjärnan förstår att en epok för alltid är över.
Jag är dock livserfaren nog att veta vad jag har att vänta... och den här gången välkomnar jag känslan...
som en bekräftelse på all den kärlek som är sorgens källa.
1 kommentar:
Du skriver väldigt bra.
Skicka en kommentar