Bondens tankar om skogen...

Bonden.

Bonden såg sin vackra skog,
hörde kronor susa,
tänkte: »Där finns timmer nog
uti mo och kjusa,
där finns tak och golv och vägg
bo för mor och ättelägg,
bås för kon och grisen.
Där finns don för folk och fä,
kärrevirke, seleträ,
där gror ved för spisen.
Där går vilt, hörs fågelsång,
bären locka, sommarn lång.
Skog, jag dig välsignar,
tills av år jag dignar».

Av Fredrik Nycander

Ja, den var både fin och tänkvärd...

Hittad indirekt på Facebook


"Till mitt barn:

Den här morgonen. . .
ska jag le när jag ser ditt ansikte
och skratta när jag känner att jag vill gråta

Den här morgonen. . . 
ska jag låta dig välja vad du vill ha på digoch säga hur fint det blev

Den här morgonen. . .
ska jag kliva över tvätten, lyfta upp dig
och ta med dig ut till lekparken

Den här morgonen. . .
ska jag låta disken ligga kvar odiskad
och låta dig lära mig hur man lägger det där pusslet

Den här kvällen. . .
ska jag dra ut telefonkontakten och låta bli att sätta på datorn
och sitta med dig på gården och blåsa bubblor

Den här kvällen. . .
ska jag inte skrika åt dig en enda gång, inte ens det minsta grymt
när du skriker och gråter efter glassbilen
och om den kommer förbi går jag ut och köper en glass

Den här kvällen. . .
ska jag inte oroa mig för vad du ska bli när du vuxit upp
eller fundera lite extra på varje beslut jag har tagit som rör dig

Den här kvällen. . .
kommer jag att låta dig hjälpa mig att baka kakor
och jag kommer inte att stå lutad över dig för att tillrättavisa dig

Den här kvällen. . .
kommer jag att ta oss till McDonald´s
och köpa oss varsin Happy Meal så vi båda kan få leksakerna

Den här kvällen. . .
kommer jag att hålla dig i mina armar och berätta om hur du föddes
och hur mycket jag älskar dig

Den här kvällen. . .
kommer jag att låta dig stänka i badkaret
och lova att inte bli arg

Den här kvällen. . .
kommer jag att låta dig stanna uppe sent
medan vi sitter på verandan och räknar alla stjärnor

Den här kvällen. . .
kommer jag att sitta nära dig i timmar
och missa mina favoritprogram på TV

Den här kvällen. . .
när jag drar mina fingrar genom ditt hår medan du ber
kommer jag att tacka Gud för Den finaste gåvan som givits

Jag kommer att tänka på de mammor och pappor
som letar efter sina försvunna barn,
de mammor och pappor som besöker sina barns gravar
i stället för deras sovrum,
de mammor och pappor som är på sjukhus för att med gränslös sorg
se sina barn lida och för sitt inre skrika att dom inte klarar mer

Och när jag kysser dig god natt kommer jag att hålla dig litet hårdare, litet längre.
Det är då jag kommer att tacka Gud för dig och inte be honom om något mer. . .
. . . utom en dag till"



- FÖRFATTARE OKÄND -

I slutet av vårt liv...

En dikt på värmländska...

Ho ha hjälpt ôss
i månge är nu
mä ploginga
å mä slöttanna
å hemveen
ha ho dräj hem
för å inte tale ôm
allt timmer
ho ha släpa ut
ur skogen

Å gössel
te joläppellann
ha vi fått å hänn

Så utta henne
ha vi nog svôlte ihjäl

Så dä blir inga säljing
åttå den märra
ho ska få gå
där borti hage
å haet bra
på gammeldagera


Stig Berg, Fôlkprat

Ett lantligt hem

"29. Ett lantligt hem doftar diesel. Och barnschampo med timotej och fläsklägg med gräddsås. "

Ur "37 teser om ett lantligt hem" av Sven Olov Karlsson i tidningen LAND

Fröken Frost

Ännu en fantastisk dikt av Sofia. Du är så bra, både på att skriva och dansa...

~Fröken Frost~

30 graders värme o svetten rinner, ändå har jag en isklump
i min mage som vägrar försvinna.
Mina tårar faller som istappar från mina ögon
o vart jag än går följer ett moln av frost.
(Varning för ras, gå så försiktigt du kan?)


Bäddar ner mig under duntäcken, lägger mig
i solarium, stänger alla fönster i lägenheten
o struntar i att jag inte längre kan andas.
(Förnånjäklagångbordejagväländåtinaupp?!)


Märker att folk börjar undvika mig.
Antar att de vill slippa köldskadorna jag ger som bieffekt av min vänskap.
Sätter mig i bilen som hostar till som om det vore vinter,
åker 7 mil norrut till en by som jag en gång i tiden nästan såg som min.
Väl framme går jag med skakande ben till din dörr o knackar på.
(Hör skallrandet av mina egna knän)
Dörren öppnas o där står du.
Kastar mig i din famn o känner värmen som plötsligt smeker min hud.
Känner klumpen i min mage plötsligt lösas upp.
(En kokong som släpper ut tusentals fjärilar.)
Solskenet i mitt leende smälter mina tårar o när jag skakar
ut mitt hår yr ingen frost runt mig längre.
(kanske lite damm dock?)
En snögubbe som en kort stund blir en vacker prinsessa.
Jag mår så bra att jag inte vågar släppa taget om dig...


Men, så säger du nåt vasst, utan att ens märka det själv.
O jag känner hur leendet stelnar.
Tårar börjar rinna o lämnar en liten isig pöl vid min sida.
Börjar nysa snöflingor o kräkas upp isbitar.
Springer ut innan du märker den kalla brisen ifrån mig.


Vad gör man när den enda som kan få en att må bra är den
som från början gjort att man förvandlats till Fröken Frost?


Författare: Sofia Bjelke
Som också skrivit denna

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag...

.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den sig aldrig densamma mer.

 

A Henrikson


(ord på väggen vid en Estoniautställning)

Säg till om jag stör

Säg till om jag stör, sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör, svarade jag,
du rubbar hela min existens.

Välkommen.

(Eeva Kilpi)

Skör ved

Det var ett annat virke i skogen förr
och kanske i folket också.
Årsringarna låg tätare då
och där fanns hartser och tjära i veden.
Och tätt växte barnen
och nära varandra,
de drevs inte så hetsigt i höjden.


Då fick en planta vara en planta
under längre tid
och barnet fick vara barn.
Nu spricker det virke vi bygger av
och barnen som bygger är sköra i veden.


Bengt Hörberg

Vi män

Vi män

De ha hungrat sig smala om kinden,
De ha längtat sig gamla och grå.
Varför är det så ofta de bästa
vi män i vår blindhet försmå?

De be ej om guld och juveler,
det är om ett ord av ömhet de be.
Men ordet vissnar på våra läppar.
Vi ha så ömkliga svar att ge.

Vi män, vi barn med ivriga händer
och ständigt förnyat leksaksbegär,
hur arma stå vi ej när det gäller
att sätta hop vad vi plockat isär.

- Bo Bergman -

Ur "Folkprat"

Ja satt breve' hänn
tess ho dog
å sluta å andas


Dä va som hele live
drog förbi i rumme
å övver ansekte hennes
Dä va som alle åra
tala te mäj
Dä va söm öm ho ville säje nöe
Men muen rörd säj int


Men dä va en litten tår
söm rann ur öge hennes
å mä den tåern
rann hele live bort


Hennes å mett

- Stig Berg -

Lyckans minut...

En dikt av Erik Lindorm som så väl beskriver ögonblicket då ens barn blivit så stort att det har förmåga att möta din blick...

Lyckans minut...


"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?


"Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?


Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."

- Erik Lindorm -

Om tiden efter att barnen växt upp...

Pojk, jag är så gammal

och du och de andra

så stora.

Jag har ingenting

mer att vänta

och ingenting att förlora.

Förr kunde jag sticka Er strumpor, det kan man, hur

litet man ser.

Det lönar sig inte längre, ni gillar dem inte mer.

Ni skickar mig brev, och jag sitter

vid brasan och läser

vid glöden, men ni säger så

underligt litet

om era verkliga öden.

Ni kommer ju hem,

ni är snälla,

jag har intet att klaga på.

men det känns litet

underligt ensamt

ibland ändå.

Jag vet, att man

måste lossas

från allt vad man

ägt på jorden,

och ni som jag har väl alltid

haft litet fattigt med orden.

Det är bara dumt att begära,

när man blivit så

gammal som jag.

En gång har ni varit

mig nära,

jag har haft min dag.

Bengt E Nyström, 1940

- - -

När jag själv blir gammal så hoppas jag att jag kunnat förmedla att jag redan fått min beskärda del av kärlek från mina barn. Jag vill inte att de ska känna att de behöver kompensera mig för allt arbete, och alla de nätter jag vakat över dem.

För jag har ju redan fått all den kärlek jag kan begära, jag får den varje dag. De ger den till mig utan att det har aning om det... varje dag... i överflöd...

Jag behöver dig.

Nej...
Jag behöver dig.

Det är viktigt för mig att vi alltid kommer att finnas där för varandra.

Så vi kan aldrig bli ett par...
för jag behöver dig...
länge än...

Upphovsman: undertecknad...

Jag såg att Du förstod

Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket.

Du märkte det
och du frågade ofta varför.

Då skrattade jag - återigen,
och kanhända jag sa
att allas ögon kan väl inte vara
så glada som dina.

Men jag lyckades aldrig narra dej
och jag såg du förstod
eller anade
att vi inte skulle vara tillsammans
- tillnärmelsevis
så där länge som visorna
och vi själva ordat om.

Nils Ferlin

...

Brasan prasslar och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.

Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.

Nu slår det i dörren till barnens rum;
hör, vad det bullras och skrattas!

Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.

Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.

Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.

Erik Lindorm

Skrivet om dans...

Du, jag och musiken
Du, eller är det jag, svävar
Vi är allt som finns, en kropp
En energi som snurrar runt i underbara virvlar
Halvt i dvala men ändå medveten om minsta rörelse
Vi glider allt längre in i varandras omfamning
Stopp.
Vimmelkantiga står vi där, tillbaka i verkligheten.
Tittar blygt upp. Tack. Ska vi ta nästa också?

Upphovsrättshavare "KalixHanna" ?

En dikt

En dikt av "Sofia" som jag lånat på hennes blogg Mitt liv som jag

Det var länge sedan jag hittade en så duktig diktare, poet, tänkare...

Ensamheten

Jag mötte en man en gång.
Jag kastade mig handlöst i hans armar och
viskade försiktigt i hans öra, någonting som kunde liknas vid en sång;

"Jag behöver din famn att gömma mig i.
Ensamheten är mig hack i häl och ensam är inte vad jag vill bli."

Hans gröna ögon gnistrade när han tog mig i armen och sprang iväg.
vi sprang så fort våra ben oss bar.
Och inte en tanke ägnade jag frågan;
"Jag undrar vart våra steg oss egentligen tar?"

Jag frågade honom försiktigt;

"Vill du ge mig lite av din värme, då min inte räcker till?
Jag vet inte om vi borde, men att ha dig vid min sida är det enda jag vill."

Vi snubblade in till mig och jag hörde ensamhetens flåsande andetag utanför min dörr.
Jag log och sa tyst för mig själv;
"Försvinn du ensamhet, han är inte som de ifrån förr."

Svettig och nöjd somnade jag med huvudet mot hans bröst.
Kände hans lugna hjärtslag mot mitt öra,
kände mig älskad, fann min tröst.

När jag vaknade stod han där påklädd vid sängens kant.
Han sa; "Det var trevligt men jag lämnar dig nu..."
Och där kastade han mitt hjärta.
Och jag tror inte att han såg att jag kastade mig efter det
utför klippans kant.
Nä, jag tror inte att han såg när jag föll.
Han gav mig inte ens blick.
Han bara vände sig om, tog sin jacka och... gick.

Han lämnade dörren öppen och ensamheten slank in.
Den öppnade sitt stora gap och svalde mig hel.
Det sista jag minns att jag hörde var ett triumferande;
"Nu är du min!"

En vanlig dag...

"Bara en vanlig dag. En vanlig dag, vilken skatt!

I krigstider, och när döden lurat runt hörnet, har folk begravt sina händer i myllan och kommit ihåg dagar som denna.

I tider av sjukdom och plåga har folk begravt sina ansikten i kudden och gråtit, i saknad av detta.

När människor har tvingats utstå ensamhet och avsked, har de spänt väntat på detta.

I tider av hunger, hemlöshet och misär har människor lyft sina händer mot himlen och överlevt, för att kunna uppleva detta.

Vanliga dag, låt mig få vara medveten om vilken skatt du är.
Låt mig inte hasta förbi dig i strävan efter en perfekt morgondag. Låt mig få uppleva dig medan jag kan, för livet kommer inte alltid att se ut så här.

En dag, är det kanhända jag som begraver mina händer i myllan, eller mitt ansikte i kudden, väntar i spänning eller lyfter mina händer mot himmelen och önskar, mer än allt annat, att du skall komma tillbaka."
Författare: Mary Jean Irion

(hört för ett par år sedan en morgon i "Tankar för dagen" i SR P1)