Beskrivet av någon som inte är det, och aldrig kommer att bli det. För han är på väg att dö.
Trots detta, eller på grund av detta, så beskriver han det så bra...
Ett citat från bloggen
i kroppen min. En blogg man inte kan läsa utan att fälla tårar...
"En dag hämtar jag Mårten i skolan [hans brorson]. Vi åker till strutsarna. Han konstaterar att de har dinosauriefötter. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Sedan fikar vi på kaféet vid vattnet och spanar efter pirater, men vi hittar inga. Efter en stund vill han titta på Jockes grav, så vi åker dit. Sträck av gäss flyger över oss. Det börjar skymma. Mörkret känns friskt.
Vi åker hem, går ut med hunden och av några boende i byn misstas vi i skogen för vargar. Mårten ser nöjd ut.
Några timmar senare kryper han ner under en filt, bredvid mig i soffan. Vi kikar på brasan i den öppna spisen. Jag håller i en av hans små händer. Håller om hans huvud. Känner hans tunga andetag. Hans doft. Inser att detta är ett av de finaste ögonblicken i hela mitt liv. Och jag inser att detta är det närmaste ett eget faderskap som jag någonsin kommer att komma. Jag gör allt jag kan för att inte börja gråta. Vill inte förstöra stunden. Vill inte göra honom orolig. Han lyfter sitt huvud mot mig. Ser mina försiktiga tårar. Ger mig en blick som säger att han vet.
När han har somnat för natten bryter jag ihop i min broders famn. Innan kvällen är slut har jag gråtit mer än vad jag gjort under hela året.
Utmattningen.
Det är strövtåg som dessa som jag kommer att lämna. Det är från detta som jag dör. Och det sker i ett utdraget nu.
Så lägg an stråkarna och se.
Tack för dina ord Kristian. Du har gjort skillnad...
