Hur det var att hämta sent på förskolan...
"Jag minns den sista raksträckan när jag störtat av tunnelbanan, halkat förbi Konsum, forsat över gården, ryckt upp dörren fylld av förklaringar och ursäkter: Å, jag är jätteledsen att jag är sen men nu ska vi gå hem och jag lovar läsa hur många sagoböcker som helst efter Bolibompa… Men vänta, hallen till förskolan är tom. Mina ord ekar bort mot några kvarglömda legobitar. Annars är det tyst, stilla. Så småningom hör jag ett mummel från ett av rummen. Där sitter han, sonen. Den ännu inte hämtade. Han som är sist. Och bredvid sitter hans älsklingsfröken Maria och ännu en eftermiddag har de kunnat spela Den försvunna diamanten. Ätit apelsin. Talat om varför bord heter bord och vad som händer när man dör."
Och reflekterar...
"Tänk om jag, redan då, kunnat hejda mig där i dörren och sett vad jag verkligen såg. En liten pojke i godan ro – och i de allra bästa händer. Ja, tänk om jag kunnat lämna mitt dåliga samvete därhän och insett att han inte alls längtade ihjäl sig efter sin mamma. När Maria fanns, hon som gav honom total uppmärksamhet. I dag är sonen vuxen och kan bekräfta att guldstunderna var just de där sena eftermiddagarna när han var ensam kung över legobitarna."
- - -
Min son vill inte vara på fritids. Han vill åka hem och pula, och spela dataspel, och leva ut sina fantasier. Men jag ser ju att han har det bra på fritids. Där får han träna sig i att interagera med andra människor. Så jag vet inte...
Han får nog gå kvar ett tag till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar