Som ett tankeexperiment brukar jag ibland berätta om min idé om
"Den statliga relationsmyndigheten".
Inledning
Vi tänker oss att förhållanden, samboförhållande och äktenskap, alla reglerades av en statlig myndighet. Allt i syfte att skapa stabila lyckliga parförhållanden. Kanske som en följd av de positiva erfarenheterna av den kommunala familjerådgivningen. Kanske inte ett primärt statligt intresse enligt vissa, men inte en sådan dum idé. För hur stora är chanserna att man ska lyckas välja rätt när ens förstånd är satt ur spel av kroppens egna mekanismer (Läs: förälskelsen)
Ansökan
Vill man inleda en relation med en annan människa måste en ansökan ske. Efter att ansökan inkommit kallas man till både individuella och gemensamma samtal med en handläggare.
Handläggarens uppgift är att pröva om sökandenas motiv och förutsättningar för att leva i en relation är goda nog att beviljas en inledande relationslicens om en tidsperiod om 1-3 år.
Hur lång startlicens som medges beror på den objektiva sannolikheten för att lyckas. Här är inte tanken att man ska vara alltför sträng i sin prövning. Inte alls som prövningen av förlängningslicenserna.
Förlängning
När den inledande relationslicensen börjar lida mot sitt slut så kan man under den sista kvartilen ansöka om att få en förlängningslicens. Den löper alltid på en tidsperiod om två år. För att få licensen måste man under en tid gå på flera enskilda möten med sin handläggare.
Handläggaren har till uppgift att undersöka om sökandenas motiv och förutsättningar för att leva vidare i en relation är goda nog att ha förutsättningar att lyckas.
Vid sin prövning ska handläggaren särskilt kontrollera:
- att sökandenas mål för hur deras gemensamma liv ska te sig under den kommande tvåårsperioden är realistiska, samstämmiga och nåbara.
- att medsökanden faktiskt är beredd att och har förutsättningar att uppfylla de absoluta krav sökanden har på vad som ska uppfyllas under den kommande tvåårsperioden (t.ex. barnafödande, ändrat boende, utlandsresor e.d.).
Om handläggaren inte tror på sökandenas möjligheter eller övertygelse så kommer ingen licens att beviljas. Detta för att sökandena inte ska förlora värdefulla år av sina liv som de hade kunnat nyttja bättre ensamma, eller i en annan relation.
Slutsatser
- förfarandet kommer att få sökandena att tvingas att verkligen tänka igenom vad man vill med relationen.
- förfarandet kommer att hjälpa sökandena att ställa rimliga krav på den kommande relationen.
- förfarandet kommer också att säkerställa att det krav och mål en sökande har kommer att uppfyllas inom den givna tidsrymden. Det finns helt enkelt inte utrymme för en av sökandena att skjuta planerna på framtiden. Om så sker så kommer rimligtvis ingen förlängningslicens att beviljas vid nästa prövning.
- förfarandet är en jämställdhetssatsning. Utrymmet för en sökande att i längden misshandla eller utöva makt över sin medsökande minskar drastiskt.
Går det att genomföra?
Jag inser dock att det kan vara väldigt svårt att få igenom en ny lag med denna innebörd, särskilt med den uppslutning i riksdagen som vore önskvärt. Men min "vackra fantasi" är inte slut där. Syftet med den är egentligen att förklara att det inte finns något hinder för att man privat, idag, genomför ett liknande förfarande i sitt eget liv.
Det finns helt enkelt inget som hindrar att man sätter sig ner med sin partner och diskuterar hur man ser på den kommande tvåårsperioden. Vilka krav har jag? Vilka mål har jag/vi? Är de realistiska? Är vi överens? Detta borde vi alla göra lite till mans... men vi drar oss för det... varför? Jo, därför att vi innerst inne misstänker, eller vet, att om samtalen visar sig leda till att min partner inte är beredd att uppfylla mina krav, eller har andra mål än mig, så finns det ingen annan rimlig lösning än att jag, jag själv! tar initiativ till att avsluta relationen. För att leva kvar i relationen är inget annat än stöld av något av det värdefullaste min partner har, år av hans/hennes liv...
Är man i stånd att börja en relation så bör man även då sätta sig ner och ta det där "samtalet" där de självklara punkterna på agendan är "krav", "mål" och "visioner"
En dag kanske Du (eller Jag) säger:
"Jag ger dig två år av mitt liv, låt oss tillsammans ta tillvara den tiden och göra den till den bästa i våra liv, ...och om vi sedan vill, så tar vi två år till..."
