Läste detta på en väns FB-status
"Förlåtelse är att sluta önska att det förflutna vore annorlunda."
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om förlåtelse, det är inget lätt ämne. Det finns massor av klämkäcka aforismer om förlåtelse, som t.ex.
"Att förlåta är som att frige en fånge och upptäcka att fången var du."
"De svage kan aldrig förlåta. Förlåtelse är den starkes attribut."
"Den som inte kan förlåta andra river upp den bro, som han själv måste gå över."
"Förlåtelse är den yttersta formen av kärlek."
Samtidigt finns det ord som:
"Flertalet av oss kan glömma och förlåta; vi vill bara inte att den andre skall glömma att vi förlåtit."
"Förlåt dina fiender - om du inte kan komma åt dem på annat sätt."
"Förlåtelse är den ljuvaste hämnden."
Och är det så man resonerar, så vet jag inte om man kan säga att man förlåtit egentligen.
Vad tycker jag själv då?
Jo, jag tycker att följande citat ligger närmast sanningen:
"Naturen har ingen förlåtelse."
"Förlåtelse är relationernas smörjmedel."
"Man förlåter så länge man älskar."
"Förlåtelsen är en villkorlig dom."
Skulle jag själv ge mig på att skriva något så får det bli något typ:
Det är helt ok att både förlåta och att inte förlåta (efter att man säkerställt att man inte missförstått situationen). Det viktigaste är att försöka undvika, eller i vart fall vara måttfull, om och när man hämnas. Hämnd leder bara till mer ont blod, våldsspiraler, fiendeskap och vendettor, och ett sådant samhälle vill jag inte leva i...
